Sossar testar skoltoaletter

Nu har jag varit på två skolor, Olaus Petriskolan och Lillåns skola. På båda skolorna var toaletterna välstädade och rena men det låg en del skräp på golvet. Inget var dock ingrott eller äckligt. Den viktigaste lärdomen från de här testen av elevtoaletter var ändå att man noggrant måste titta på allt det som finns omkring toaletten – städning är bara en del. Läget i skolan spelar stor roll, oväntade saker som hur ventiliationen var löst spelar roll. Men mest av allt handlar det om att känna att toaletten verkligen är privat och ombonad. Det visade sig på Lillåns skola där fritidsgården hade ordnat en egen toalett på ett väldigt speciellt sätt.

/Thomas Esbjörnsson (S), kommunalråd med ansvar för skolfrågor i Örebro

Marie Brorson testar Servicetorget

Marie Brorson bläddrar bland mängder av informationsmaterial.

Syftet med besöket på Servicetorget var att vi ville testa hur det fungerar när man ska välja servicetjänster. Jag hade nog en lite förutfattad mening innan besöket, att det skulle vara krångligt och svårt med det stora utbud av utförare som finns.
Hur ska man kunna välja bland alla olika utförare?
När vi kom till Servicetorget så låtsades jag söka hjälp till min mamma som behövde hjälp med städning, handling, mat, och fönsterputs. Jag blev presenterad hur Servicetorget fungerar och vilken hjälp de har att erbjuda i olika situationer. När jag berättat om min mammas behov så fick jag veta vilka utförare som hade de tjänsterna. Eftersom att mamma vill ha en och samma utförare till tjänsterna, så hjälpte Servicetorget till att hitta de utförare som har samtliga tjänster. Företagen presenterades för mig både muntligt och skriftligt. Jag fick också veta att om man inte har förmågan eller viljan att välja själv så hjälper de till med det på Servicetorget. En annan sak som kändes bra var att jag när som helst kan byta utförare av mina tjänster om jag av någon anledning inte är nöjd, eller om jag bara vill testa olika utförare innan jag bestämmer mig slutgiltigt.
Det var ett mycket bra besök som rätade ut många frågetecken för mig!

/Marie Brorson (S)
ordförande i vård- och omsorgsnämnd Öster

Fisun Yavas besöker kvarteret Kilen

Fisun Yavas träffar personal och boende på kvarteret Kilen.

För en tid sedan var jag på besök i det nya SeniorPlus-boendet Kilen, som ligger centralt på norr här i Örebro. Hyreshuset som tillhör ÖBO är byggt för att på så bra sätt som möjligt kunna passa äldre personer – allt från att gälla tillgänglighet och bekvämlighet till hjälp från den Plus-värd som finns till för de boende. I huset finns 23 lägenheter som personer över 70 år ges möjlighet att bo i. Jag togs emot av Ingrid Gustafsson som är chef för ÖBO:s seniorboenden och Ann-Britt Löfgren som är plusvärd för kvarteret Kilen. Ann-Britt finns där för att hjälpa de boende att komma tillrätta, hjälpa till med praktiska saker och att vara med och arrangera olika aktiviteter som de boende vill dra igång. Vi träffade även en av hyresgästerna som berättade om hur det var att bo på Kilen, han verkade trivas bra även om han bara hade bott där ett par månader. Han menade att på Kilen kan man åldras och känna sig trygg, samtidigt som man har tillgång till gemenskap och till tjänster som gör livet lite enklare.
Den enskildas trygghet och den sociala gemenskapen är två viktiga skäl till varför boenden som är anpassade till äldre behövs.

/Fisun Yavas (S) kommunalråd

Kenneth Nilsson blir Hälsocyklare

Från och med 1 april är ett antal medarbetare i Örebro kommun med i ett forskningsprojekt. Det kallas för Hälsocyklare. Poängen är, något förenklat, att undersöka vinningen i att cykla till och från jobbet, istället för att transportera sig med buss eller bil. Projektet pågår ett år. De kommunala slöhögarna kommer att cykla för brinnande livet och deras fysiska status mäts av vid projektets början och slut. Månde motiverar resultatet sedan fler till att cykla? Det vet vi om ett år.

Undertecknad var olyckligtvis på studiebesök på Klimatkontoret för någon månad sedan. Ännu mer olyckligt var det att jag inte kunde knipa ihop truten när vi kom att tala om det här projektet. Jag sade att det kanske är enda sättet för mig att ta ansvar för min fysiska status. Min kollega Sophia deltog i studiebesöket och drev entusiastiskt på för att jag skulle delta. Hon tog sitt ansvar och anmälde mig via webben. Jag har sagt det förr och säger det igen. Jag har aldrig sett henne jobba så snabbt som när hon gjorde mig till en Hälsocyklare.

Sen den där olyckliga dagen har jag främst lagt min energi på två saker.

1. Gnälla. Eller rättare sagt vältrat mig i självömkan. Jag hade kunnat tonsätta mig själv och göra karriär som ett bättre plagiat på Kent.
2. Förbereda mig med inköp av diverse utrustning, i stil med cykelvagn till lillan och olja till kedjan och sånt. Sambon fick montera lite grejer på cykeln. Hon tröttnade på att jag pekade på åkdonet och utstötte gutturala läten i förtvivlan över min bristande kompetens. Kollegorna har tagit sitt ansvar och försett mig med vadderade cykelbyxor. Man tackar.

Vi har ju haft en fin senvinter. En glad sol. Kvittrande fåglar. Krokus. Ett säkert bevis på att undertecknad snart skulle börja cykla var att ishavsvindar och orkanbyar drog in över Hovsta i helgen som gick. När jag skulle spänna fast lillan i den nya cykelvagnen nu på morgonen, fick jag först skrapa rutorna på densamma. Bilen däremot, stod helt isfri under carporten och flinade.

Jag hade iklätt mig min finaste (och enda) vindtäta träningsoverall och efter viss möda fått fast barnet när jag kom iväg. Tio minuter försenad från start. Den första uppförsbacken från vårt villaområde upp mot Hovsta centrum är inte direkt ansenlig. I motvind, med ett halvt ton grus framför framhjulet, en tvååring i släpet och med den mjölksyra jag fick av att gå sängen på morgonen var backen att betrakta som Alpe d’Huez i Tour de France. Vi stod i praktiken stilla. Vinden slet i cykelvagnen. Mina lungor skrek som en strandad vikval. Efter en stund hörde jag lillan pipa inifrån kärran. ”Pappa….åka bil”. Det är pappas flicka, det där. Vi har lite samma inställning till saker och ting. Men jag kunde ju inte svika forskningen redan första dagen. Jag känner mig som en modern Louis Pasteur med vadderad rumpa, där i motlutet. Historia ska skapas.

Flickebarnet tyckte att det var rätt kul att sitta i vagnen efter en stund, när vi väl fått upp farten. Bortser man från att jag klämde fingret i cykellåset på förskolan så hade jag en tiominutersperiod utan bakslag. Efter lämningen var det bara 40 minuter i stark sidvind kvar.

Jag stretade och slet. Jag fick stanna och korrigera hjälmen, som gjorde sitt bästa för att inte förse mig med syre. Jag måste ha fått en fetare hals sen jag köpte den där hjälmen för kanske…tio år sen. Varför jag köpte den då? Ja, fan vet. I höjd med Mega i Lillån blev jag omcyklad av en dam i 60-årsåldern. Hon bara mosade på fram mot cykelviadukten som går över vägen. Jag la i en högre växel för att försöka hänga på men det fick lite motsatt effekt. Jag stumnade påtagligt medan damen försvann i fjärran. Jag har nu ett år på mig att ge henne en match.

Efter att ha varit igång i en timme och med en cykeltur på drygt 40 minuter kom jag fram till jobbet. Jag var så kall om munnen att jag inte kunde tala. Kommunalrådet Bondeson anlände till arbetet samtidigt som mig. Jag nickade instämmande i allt han sa. Det blev liksom bara sludder av pratet. Jag har aldrig varit så överens med en kristdemokrat som jag var i denna stund.

Kollegan Hannah som tog emot mig (enligt uppgörelse, behovet av medicinskt stöd var oklart) skrattade över mitt ynkliga tillstånd och erkände att hon skulle ha bangat ur projektet om under de förutsättningar som jag fått genomlida denna morgon.

Jag banga en cykeltur? Aldrig! Jag tog inte ens hiss upp från duschen i källaren, där jag spenderade 20 minuter i fosterställning. Forskningen ska häpna över den här sossens ihärdighet om ett år. Hoppas jag. Att cykla till jobbet var i ärlighetens namn varken rolig eller uppfriskande. Bara jobbigt. Men skam den som ger sig. Någonstans innerst inne har jag erkänt för mig själv att det är bra för mig. Och så kan jag käka friterade bananer på lunchen utan att det gör nått. Väl?

/Kenneth Nilsson, kanslichef (S)

Fisun Yavas hänger med hemtjänsten

Jag har ambitionen att nära följa arbetet inom äldreomsorgen i Örebro kommun. Som ett led i detta praktiserar jag vid olika tillfällen ute i verksamheterna, för att få samtala med våra anställda och träffa våra brukare. I onsdags (8/2) förra veckan hade jag förmånen att få följa med ett av kommunens hemtjänst-team ut i sitt arbete för att se hur deras vardag och arbetssituation ser ut. Det var ett av de team som utgår från Sofia på Norr som var vänliga nog att ha mig med ut på hembesöken, vilket var en intressant och givande upplevelse.

Det är för mig som politiker jätteviktigt att få vara ute i den verksamhet som man fattar beslut om och det är just i mötet och i kommunikationen med personal och brukare som de bästa besluten fattas. Under dagen fick jag möjlighet att prata med personalen om deras arbetssituation och lyssna på deras åsikter. Personalen tyckte att det var väldigt bra att ha en politiker med sig ”ute i verkligheten”, och vi hade en nyttig dialog. Under samtalens gång pratade vi bland annat om IT-systemet TES, som med tiden har visat sig vara ett värdefullt verktyg för hemtjänstpersonalen, trots det motstånd som fanns i början.

Förutom det värdefulla i att träffa personalen är det också givande att vara ute och träffa våra äldre och lyssna på deras förslag och åsikter för att ta med in i rådhuset.
Nästa praktiktillfälle kommer redan nu i veckan då jag ska följa med några av kommunens nattsjuksköterskor för att se hur deras arbetsnätter ser ut.

/Fisun Yavas

Sossar testar äldrematen

Fisun Yavas (S) besökte seniorboendet Vesslan för att testa kvaliteten på äldrematen. Hon träffade också enhetschefen Saba Tsegai för att diskutera matsituationen för de äldre. Seniorerna kan antingen gå till restaurangen för att äta lunch, där det alltid finns två alternativ att välja på samt en salladsbar. De som får maten levererad av hemtjänsten får ett par veckor i förväg göra sina matval. – Många som väljer att äta i restaurangen gör det nog också av sociala skäl, det blir en stund då man umgås, säger Saba Tsegai.

Maten ser helt klart aptitligare ut när den serveras i restaurangen än när man får den i en engångsförpackning, men båda måltiderna (köttgryta med potatis, kokta morötter och sallad) smakar mycket bra. Däremot är förpackningarna väldigt svåra att öppna, vilket kan vara ett problem för äldre människor med exempelvis reumatiska besvär i händerna.

Sossar testar Skebäcksbron

Några förbättringar av Skebäcksbron har gjorts för att öka säkerheten. Är de tillräckliga eller behövs det fler åtgärder? Kommunalrådet Björn Sundin (s) har testat.

(Vi ber om ursäkt för ljudkvaliten, till nästa gång har vi tagit bort fingret från micken…)

I våras påtalade vi bristerna med Skebäcksbron. Som sagt, förbättringar har gjorts men det kommer krävas mer längre fram.  Vi har all anledning till att återkomma i frågan.